Det handlar om er.


Mina kinder känns väderbitna som efter en blåsig dag på havet. Runtomkring mig luktar det människa och allt vad det innebär. Rakt in under huden, bang. Barn växer många centimeter på tio månader och min bröstkorg bryts upp som ett billigt hårspänne när jag ser dem. Innan klockan är 10 på förmiddagen har jag redan hunnit gråta två gånger.

Det här är ett av de många liven jag aldrig kommer att få känna av hur det känns att leva fullt ut. Hade kunnat namedroppa ett tiotal namn som ingen någonsin har hört förut men som jag tycker alla borde känna till, men nöjer mig med bilden av körsbärsblom och en hög av bildäck i full brand, samt barfotafötter, trots att jag har dunjacka under tröjan.

Det handlar om en häst, många grisar, avstängt vatten, en ihopdrömd kyrka som inte blev mer än en uppgrävd terräng och istället är 40 personer utan sittplats i V:s kök som nu temporärt blivit kyrksal. En död mamma och pappa som lämnat sex barn att ta hand om sig själva, ett knivslagsmål, många välsignelser, om barn, ett bra liv och alltid dumnezeu cu voi. En målad neonorange nagel och fyra flickor med mjuka små magar och lena kinder som trängs om att få sitta tätt tätt. Pillar på allt med händerna fulla av köttsaft och ett hjärta som nästan går sönder.

Det handlar om J som tror att Sverige är en by och inte har något koncept av någonting som finns bortom den ungerska gränsen men som berättar för mig att vi har en Gud som inte bryr sig om att jobba inom våra begränsningar. Om I som är 85 och kommer vinglande på sin cykel och ber mig att hälsa Nigel att han har en önskan att innan han dör om att få träffa honom igen. I som stolt visar mig den döda råttan han och de andra grabbarna har hittat. Och om D, som rör sig med pulsen, smidig som en kickboxare med precision och säkerhet i konversationerna, mellan husen, från dörr till dörr, från ett hjärta till ett annat.

Det handlar om E som stolt visar upp veckans insamlade fier, försöker få en sjubarnsfamilj att gå runt på ett ständigt sjunkande kilopris och allt tröttare leder och böjdare ryggar men som hälsar mig med glädje och en öppen famn. Pratar järnpriser och barn. Det handlar även om många tvåkronorskaffe, mycket snor på mina byxor, många fåglar som bygger bo i mitt bröst och samplar soundtracket till Amelie i mitt hjärta.

Ingen verklighet förutom denna existerar. Ingenting finns förutom precis den här gatan, de här liven, de här ansiktena. Stannar på ABC affären på väg in, på väg ut. Dricker kaffe i plastmugg. Och jag tror ingenting smakat så gott. Sol med tänder säger man, våren har inte riktigt vågat sig  hela vägen fram. Men jag är äntligen här, jag har äntligen kommit hit.
/J

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s