Detta är inte längre en oberättad historia.

roma

Jag bär dina barn i mig. Alla deras sagor, sorger och tappade tänder, borttappade nallebjörnar och oskyldigheter. Världen som syms där innuti, deras ännu oupptäckta drömmar. Deras oresta destinationer.

 Alla kånkandes på ett massivt hopp. En stor fet obrukad och uppbuknrad potential. Små leriga fötter vandandes över rostiga spikar, kastruller, hål. Alla dessa föremål dumpade av de vuxna som bor här och där. Vad finns det mer att veta, snälla kan vi inte bara göra? Det ryms så många barn i mig, som ryska dockor, ask på ask på ask. Men mina armar är för korta för att räcka runt mer än en åt gången. Trots detta kan jag lova, jag tar stryket, för er så tar jag stryket när som helst.

Jag ser er så tydligt. Jämt, alltid när jag sover och när jag vaknar är ni kvar. Detta är inte en oberättad historia längre. Mina ögon har sett och om jag så ska tvångspromenera er till skolan varje dag så är det värt priset, för att ni ska kunna lära er tillräckligt många bokstäver för att kunna skriva ner er historia. Mina lortiga ungar som kan fler svordomar än de kan siffror. Ni är framtidens hopp. 

Bildkälla, här

/Julia

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s