Oh, I’ll stand with you and marvel, at the cosmos pink and bright. All the pages flipping backwards til time is gone and wrong is right.

Tänk att jag börjar denna dag som en sammanfattning av tjugotre och ett halft års framgångar och misslyckanden. Det känns lite för mycket emellanåt. Hur skall man ta sig till åttio utan att explodera? Det finns alldeles för många ögonblick inklämda i varje minut. Jag vet inte, kanske är jag autistiskt lagd. Kanske fick jag en för liten hårddisk vid födseln. Jag har frågat Gud alldeles för många gånger vad han tycker jag ska bli när jag blir stor. Trädgårdsmästare, författare, krigskorrespondent eller mångsysslare. Antingen tycker han inte att jag är stor än eller så tycker han att det räcker att jag är jag , vilket i och för sig är en heltidssyssla i sig. Har ont i halsen och öronen, det kanske är det som spökar. Förstår fortfarande inte om mitt rättstavningsprogram tillrättavisar min svenska eller engelska. Varför litar jag mer på en dator än mitt egna omdömme? Vad händer med mänskligheten egentligen? Det är sånt jag funderar på en måndagkväll i juli medans jag försöker ladda ner episod ett av downton Abbey för att ta död på den här sjukdomstristessen.

/J